Muhammed – profeten som förändrade världen

Som med alla inflytelserika män bildades det snabbt en flora av myter och legender kring Muhammed. Kring den historiske Jesus – den man som vandrade omkring i Palestina för 2 000 år sedan – finns det mycket forskning. Finns det en liknande kring den historiske Muhammed?

– Tyvärr inte, säger Bekir Demirkol, islamforskare och lärare vid den teologiska fakulteten, the Faculty of Divinity, vid Ankaras universitet. Det lyckliga är dock att det har startat så smått, främst i arabvärlden och särskilt bland forskare som kommit i kontakt med västerländska kritiska metoder. Men det sker inte med den hastighet som vi skulle vilja.

Jag träffar Bekir Demirkol i hans arbetsrum på fakultetens femte våning. Utsikten över Ankara är magnifik. Otaliga minareter sticker upp över den övriga bebyggelsen. På avstånd liknar de stora skyddande spjut.

Han talar god engelska efter att ha studerat psykologi och religion vid Chicago Theological Seminary i USA, ett kristet college. Han är väl insatt i tankegångarna hos västerländska forskare kring den historiske Jesus.

– Problemet är att ingen har haft tillräckligt mod att säga att också Muhammed är en historisk person, säger han med eftertryck. Ingen har vågat hävda att detta är en metod att närma sig en historisk gestalt. Men många är medvetna om problemet.

Bekir Demirkol sänker rösten och tittar intensivt på mig.

– Men när vi talar om den historiske Jesus – tro mig! – det finns inte någon riktig vetskap om huruvida han har existerat eller inte. Med Muhammed är det annorlunda. Detaljerna kring hans liv är så exakta att det nästan är som om allt skedde i vår tid. Vi vet detta! Kunskapen är solid. Vi måste göra den distinktionen mellan Jesus och Muhammed, säger han och tystnar för att avvakta min reaktion.

– En västerländsk Jesusforskare skulle nog inte hålla med, säger jag.

– Nej, förmodligen inte, säger han och slår ut med armarna liksom för att illustrera ett till synes olösligt problem.

Men hur är det: kan vi vara fullständigt övertygade om att Muhammed är en historisk person?

– Det råder det ingen tvekan om, konstaterar Jan Hjärpe, professor i islamologi vid Lunds universitet. Källmaterialet är Koranen, som jag vill se som en primärkälla; en del av Koranens teser utgör ju en del av skeendet under Muhammeds egen tid. Den biografiska traditionen är också så pass tidig. Men sedan finns det en stor debatt, som har pågått i många decennier, om det historiska värdet av källmaterialet och hur det ska tolkas. Ingen enighet finns om de olika källornas trovärdighet.

Vi vet inte exakt när Muhammed föddes, kanske var det 570 e Kr. Fadern hette Abdallah och modern Amina. Genom fadern tillhörde han stammen Quraysh, som hade makten i Mekka. Staden var ett handelscentrum, strategiskt beläget i korsningen av vägen från norr till söder, mellan Jemen och Palestina, och vägen från väst till öst, mellan Röda havets kust och Persiska viken.

Om Muhammeds barndom vet vi inte mycket. Precis som med Jesus har legender senare fyllt ut detta tomrum. Han blev föräldralös när han var sex år och växte upp hos en farbror, Abu Talib. Denne gjorde då och då karavanresor till Syrien. Muhammed reste uppenbarligen med, och under dessa resor kom han i kontakt med kulturen utanför Arabien.

Men vi känner inte till hans bildnings djup. Det har till exempel diskuterats mycket om han kunde läsa och skriva. En del forskare, som bland andra fransmannen Maxime Rodinson, hävdar med bestämdhet att han självklart kunde det. Många hävdar motsatsen.

I denna kulturkrets kunde man i regel varken läsa eller skriva. Detta faktum framhävs gärna av troende muslimer eftersom det stöder tanken att Koranen faktiskt är en uppenbarelse – en kopia av den himmelska Urkoranen – given analfabeten Muhammed av ärkeängeln Gabriel.

Arabien på 600-talet var då som nu ett sterilt, sandigt ökenlandskap. Sedan urminnes tider levde här araber. Landet var stort, nästan en tredjedel av Europa, men här fanns få människor. Omständigheterna tvingade de flesta att vara nomader. Kamelen, öknens skepp, gjorde det möjligt att genomkorsa stora områden.

Klaner som ansåg att de hade inbördes släktskap bildade en stam, vilket behövdes för att överleva. Och i den ohyggliga misär som många levde i var frestelsen stor att med våld ta för sig av andras rikedomar. Detta kallades att göra en razzia, och sådana var vanliga.

Kulturlivet hade ingen plats, så när som på talekonsten. Vältaliga poeter som kunde ge fyndiga svar på besvärliga frågor stod högt i kurs. De var öknens propagandister och journalister och ansågs stå i kontakt med andar.

Inte heller religionen hade någon stor plats. Jorden var befolkad av andar, djinner, ofta osynliga, men de kunde också ta djurs gestalt. Till dessa offrade man. Listan på gudar kan göras lång och de varierade med stammarna. Men tron på Allah, ”guden, gudomen”, skaparen av universum, var utbredd.

Då Muhammed proklamerade sin trosbekännelse: ”Det finns ingen Gud utom Allah”, var det alltså ingen ny gud han sökte införa. Men hans hedniska landsmän trodde att Allah hade tre döttrar, tre gudinnor, och detta var en styggelse för Muhammed. Gud har inga barn, ansåg han.

Araberna kände också till judendomen och kristendomen, i de flesta fall i andra former än de vi känner i dag; sekterna i Arabien avvek i regel från religionernas huvudfåror. Dessa sågs som främmande ideologier, knutna till makterna som kämpade om kontrollen över den arabiska halvön. Men de utövade tjuskraft, inte minst genom kontakterna med andra civilisationer. Att konvertera innebar dock ett förödmjukande steg för den arabiska stoltheten.

Mekka var en oas. Här fanns en källa som kallades Zemzem och ett litet, nästan kubformat hus, al-Kaba, kuben. Särskild vördnad visades en svart meteoritisk sten som bildade hörnsten i Kaban. Här tillbad araberna olika avgudar. Den heliga platsen drog till sig pilgrimer från alla håll som hängav sig åt invecklade riter.

Även om vi inte tar fasta på alla överdrifter i traditionen, som tidigt gjorde Muhammed till ett mönster av fysisk, intellektuell och moralisk fulländning, så kan vi utgå ifrån att han gjorde ett mycket gott intryck på sin omgivning. Han hade karisma. Det var säkert detta som gjorde att en änka vid namn Khadija ville anställa honom.

Hon var rik och arrangerade karavaner till Syrien för att köpa bysantinska varor som hon sedan sålde på marknaden i Mekka. Hon blev så förtjust i sin tjänare att hon bad om hans hand och gifte sig med honom. Därmed hade den fattige, faderlöse nu 25-årige Muhammed inte längre några ekonomiska bekymmer. Han förblev den 15 år äldre Khadija trogen så länge hon levde. Hon födde honom fyra flickor.

Enligt traditionen var Muhammed av medellängd och kraftigt byggd. När han gick kastade han fötterna energiskt framåt som om han gick i en nedförsbacke. Och när han vände sig om vred han hela kroppen. Håret var tjockt och vågigt, skägget yvigt och tänderna mycket vita och glesa. Han hade lätt till ett leende. Det anges till och med hur mycket han log, till vilken kindtand leendet sträckte sig, men han storskrattade aldrig.

När Muhammed hade kommit upp i 40-årsåldern började han, likt judiska och kristna asketer, dra sig undan till en grotta i berget Hira, som ligger några kilometer nordöst om Mekka. Vad som drev honom till detta och vilka själskval han genomgick kan vi inte veta. Under en av dessa grottvistelser kom en röst till honom. Rösten sa orden som skulle förändra världen: ”Du är Guds sändebud.”

”Jag stod upprätt men kröp då ihop på mina knän”, skall Muhammed ha berättat. ”Sedan släpade jag mig ut medan överdelen av mitt bröst darrade. Jag gick in till Khadija och sade: ’Täck över mig! Täck över mig! tills skräcken har lämnat mig.’”

Fler uppenbarelser följde. Han uppgav att han såg en gestalt som sägs vara ängeln Gabriel. Slutligen sa en gång den mäktiga varelsen: ”’Läs!’ Jag sade: ’Vad skall jag läsa?’ Då sade han till mig: ’Läs: Lov och pris hör Gud till, all världens Herre ...’ Och jag läste.”

Han hade just uttalat den första meningen i det som skulle bli Koranen. Detta sägs ha skett den 26 eller 27 Ramadan, en natt som döpts till ödets natt. ”Den natt som är värd mer än tusen månader”, som senare en passage i Koranen skulle säga.

Varje Ramadan väntar muslimerna på denna natt, då himlen i ett givet ögonblick ska öppna sig och alla får sina önskningar uppfyllda.

Det som Muhammed läste upp skrevs ner på det som fanns till hands: läderbitar, platta kamelben, lerskärvor, palmstammar och så vidare. Redan under hans livstid började man sammanställa dessa fragment och göra suror eller kapitel av dem. Man började kalla alltsammans ”Uppläsningen framför alla andra”, på arabiska al-quran.

Efter Muhammeds död gjorde respektabla muslimer samlingar som ansågs kompletta. Av dessa utvaldes slutligen en enda. Surorna i Koranen är, förutom den första, ordnade i avtagande storleksordning med den längsta som nummer två. Dessa har alltså ingen kronologisk ordning, vilket naturligtvis försvårar förståelsen avsevärt.

Omgivningen upptäckte från gång till gång inkonsekvenser i Muhammeds uppenbarelser. Men den himmelska rösten kom enligt Koranen 2:100 till honom och lät meddela: ”Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället; vet du ej, att Gud är allsmäktig?” Och i 16:103: ”Och då vi sätta en vers i stället för en annan, emedan Gud bäst vet vad han nedsänder, säga de: ’Du diktar blott.’ Nej de flesta av dem veta ingenting.”

Rättesnöret för en muslim är inte bara Koranen. Också traditionen beaktas. Efter Muhammeds död blev det ett helt yrke att vara traditionsöverförare. Dessa rapporterade om profetens handlingar och tillvägagångssätt in i minsta detalj, allt från arvsföljd till sexualhygien och vanligt bordsskick.

Traditionsöverförarna skulle citera sina källor, vilka var muntliga. De äldsta samlingarna historiska traditioner är från ungefär 125 år efter profetens liv. Detta ger en uppfattning om hur mycket fantasin kunnat spela in. Likväl är många fakta säkra.

De rationalistiska filosoferna på 1700-talet, liksom kristna teologer och apologeter, har i Muhammed sett själva urtypen för en svindlare. Voltaire fann Koranen vara ”en obegriplig bok, som på varje sida kommer det sunda förnuftet att rysa”. Han såg dock hos Muhammed en förmildrande omständighet i det faktum att han ville hjälpa sitt folk till något bättre.

Nutida forskare intar en annan attityd. ”Det är mycket lättare att förklara Muhammed som en uppriktig människa än som en bedragare”, skriver till exempel fransmannen Maxime Rodinson i sin bok om Muhammed.

Professor Jan Hjärpe håller med:

– Det är mycket orättvist att kalla Muhammed bedragare. Det är psykologiskt orimligt att tänka sig att han skulle väcka tilltro och uthärda alla svårigheter som han genomled utan att han själv var övertygad om att han hade ett gudomligt budskap. Att han har haft extatiska upplevelser, det står helt klart. Men sedan kan man ju alltid diskutera hur de ska förklaras.

Den bärande tanken i Muhammeds budskap är att han ensam bland alla hedniska, tanklösa avgudadyrkare har fått en kunskap om en fasansfull tilldragelse som närmar sig med hast, nämligen den yttersta dagen, domens och räkenskapens dag. Han berättar om den i presensform.

De äldsta surorna i Koranen skildrar i korta, slagkraftiga satser domens stora dag och den vedergällning som följer. Då Muhammed sammanfattar trons innehåll säger han ”tro på Allah och på den yttersta dagen”. Han förkastade alla arabiska avgudar och hävdade med frenesi att det bara finns en Gud, nämligen Allah. Strängheten i hans monoteism förstärktes undan för undan.

Att han fick influenser från judendomen och kristendomen står klart.

”Det hör ju till de fakta som icke behöva diskuteras, att grundtankarna i islam äro lånade från de bibliska religionerna”, skriver den svenske orientalisten, ministern, akademiledamoten och sedermera biskopen Tor Andræ 1930 i sin bok om Muhammed.

Tor Andræ framhåller likheten i uttrycken mellan muslimernas och den nestorianska, östsyriska, kyrkans fromhet. Vid bönen iakttog de orientaliska kyrkorna följande kroppsställning: stående, knäböjande och nedfallande med pannan mot marken, precis som muslimerna gör än i dag. De bedjande var alltid vända mot Jerusalem, den heliga staden. Hit vände sig också judarna – liksom, till en början, Muhammed och hans efterföljare.

– Det är naturligt för en kristen biskop att se en sådan koppling, säger Bekir Demirkol. Men hans teser är ogrundade. Andra har hävdat samma sak. Men Koranen utesluter förstås inte att de himmelska religionerna ursprungligen predikade samma sanning, för att nu använda Koranens uttryckssätt.

Naturligtvis finns det vissa element i judendom, kristendom och islam som liknar varandra. Som till exempel de tio budorden. Men det betyder inte att Tor Andræ, vars böcker och teser vi för övrigt känner väl, hade rätt.

Mekkaborna tog inte emot Muhammeds budskap. De ville inte bli störda i sin affärsverksamhet av en självutnämnd profet. Bara några fria andar anslöt sig till den nya läran. Han mötte hårt motstånd och tvingades 622 emigrera till Medina. De troende var då sjuttio till antalet. Från detta år räknas den islamiska tideräkningen.

I Medina byggdes den första moskén. Inspirationen kom förmodligen från de judiska synagogorna. Moskén bestod av en fyrkantig gård omgiven av en mur av soltorkade lerstycken. Den blev gruppens centrum, både religiöst och profant.

I Medina mötte Muhammed framförallt judarnas motstånd. De skrattade åt den i deras tycke okunnige profeten som blandade ihop personer och händelser i Bibeln. Som innehavare av den gamla Skriften kunde de inte acceptera Muhammeds uppenbarelser. Muhammed bröt därför med dem och förklarade att de rättrogna under bönen nu skulle vända sig åt ett eget håll – mot Mekka! Varje folk har sin egen heliga plats, förklarade han.

Han bröt också med de kristna. Han hade velat bli erkänd som en profet av dem, men de hade avvisat honom.

Under medinatiden inledde Muhammed också razzior mot karavaner som drog genom öknen. Stråtröveri ansågs alltså vara en tämligen legitim syssla, och Muhammed var förmodligen härtill nödd och tvungen för att klara sitt hushåll och sina kostnader.

År 629 ryckte hans armé norrut och kom in på bysantinskt område. Händelsen berättas av den bysantinske historikern Theophanos, och detta är första gången vi kan läsa om profetens liv i en icke-muslimsk källa.

Sammanstötningen ägde rum i Mu’ta och den blev blodig, även om bara tolv dödade muslimer nämns. Sedan rustades en armé för att inta Mekka. År 630 ryckte den 10 000 man starka armén fram mot Mekka, intog staden och rensade Kaban från alla avgudar. Muhammed mottog nycklarna och gick in. Triumfen var total.

Detta skulle bli islams allra heligaste, platsen dit ingen otrogen får komma. Kaban ses som världens medelpunkt, byggd av patriarken Abraham och hans son Ismael på Guds befallning, och Zemzem har i islamisk tradition blivit patriarken Abrahams källa. Abraham var enligt Muhammed en hanif, den förste muslimen. Den som vallfärdat till Mekka får kalla sig hajji, ”en som vallfärdat”.

Muhammeds hustru Khadija hade dött 619. Han hade därefter gift sig med Sawda, en till åren kommen kvinna med anlag för fetma. Hans nästa hustru blev raka motsatsen – Aisha, som utsågs till hans hustru när hon var bara sex år. Bröllopet stod när hon var nio. Då var Muhammed 50. Efter tidens sed var det inte särskilt uppseendeväckande.

En kort tid därefter hade han nio hustrur, konkubinerna oräknade. Ett så stort harem var inte problemfritt för honom. Fruarna hade var sin hydda på moskéns gård, och för att undvika svartsjuka dem emellan tillbringade han nätterna i tur och ordning hos dem. Detta rullande schema blev sedan en regel för muslimer med flera hustrur.

– Vi anser som muslimska kvinnor att profeten Muhammed hade en väldigt bra kvinnosyn, säger 32-åriga Nazife Alpay som jag träffar på Islamiska Välfärdspartiets kontor i Istanbul.

– Han älskade kvinnor – han hade ju så många, skrattar hon – men han umgicks med kvinnorna på ett bra sätt. Han behandlade dem väl. Och vi anser att den dåliga kvinnosyn som vi kan se i muslimvärlden i dag inte har sitt ursprung hos Muhammed.

Muhammeds alla fruar är kanske det som utsatt honom för starkast kritik. Men naturligtvis måste han bedömas efter de moralbegrepp som var gällande i hans egen tid. Polygami var vanligt, antalet hustrur kunde vara hur stort som helst, och skilsmässor verkställdes utan större krusiduller. Barnen tillhörde alltid mannen och hans klan.

Sexualmoralen var annorlunda. Också lösa förbindelser var tillåtna. Så var fallet med de temporära äktenskapen, en legaliserad form av lösaktighet, där ett äktenskap ingicks för minst en dag.

”Tre ting i denna värld har varit mig särskilt kära. Jag har älskat kvinnor och vällukter, men mitt hjärtas tröst har varit bönen”, lär Muhammed enligt hustrun Aisha ha sagt. I Koranens sura 33:52 förbinder han sig att inte ta fler hustrur än de han redan hade, vilket tyder på att han mött kritik, kanske främst från de egna fruarna som kände sig försummade.

Till Muhammeds försvar ska sägas att han själv höll de ramar som han hade uppställt. I själva verket införde han en mera moralisk syn på äktenskapet än den som rådde i hans omgivning.

Muhammeds sinnlighet tycks ha varit stor. En del forskare har hävdat att Muhammeds extaser berodde på sublimerad sexualitet, alltså en freudiansk tolkning.

– Omsorgsfulla studier på 1950-talet har gett en annan tolkning, säger Jan Hjärpe. William Montgomery Watts gick igenom genealogierna för äktenskapen, inte bara de faktiska hustrurna, utan också de ”med vilka förhandlingar fördes”.

Och han drar slutsatsen att det snarast rörde sig om politiska äktenskap, ett sätt att försöka överbrygga det gamla stamsamhället och åstadkomma en ny gemenskap och på det sättet sammanföra profetens familj med olika klaner, familjer eller stamgrupperingar.

Muhammed gjorde inga mirakler som Jesus och andra profeter.

– Nej, de himmelska religionerna hävdar att en profet måste göra mirakler. Men i Koranen står det att det blivit omodernt för en profet att demonstrera mirakler, säger Bekir Demirkol. Men med tiden har det producerats en massa historier om Muhammed, om att han gjorde mirakler. Som jag ser det är det emot Koranen.

Muhammed var statschef, en ställning som Jesus aldrig var i närheten av.

– En poäng hos Jesus och i den tidiga kristendomen är maktlösheten. Under de första 300 åren hade de kristna ingen som helst politisk makt, säger Jan Hjärpe.

Till skillnad från Jesus så hade Muhammed faktisk politisk makt. Han var statschef i en stat, Medinastaten. Till en början var det en liten stat, men den omfattade snart hela den arabiska halvön. Redan under hans livstid intogs också bysantiskt och persiskt område. Detta gör att förhållandet mellan religion och politik får andra dimensioner i islam än i kristenheten.

– Sekulariseringsprocessen tror jag har varit lättare i kristenheten än i islamvärlden, just därför att religionsstiftaren i den senare inte bara var religionsstiftare utan också general och statschef, säger Jan Hjärpe.

Muhammed dog i Medina år 632 i favorithustrun Aishas hydda, vilande på hennes bröst. En febersjukdom hade drabbat honom. Hans liv var slut, men hans storhet hade knappt börjat.

– Det kommer inte någon ny profet, säger Bekir Demirkol. Som muslimer tror vi att han var den siste. Det behövs ingen ny, så säger den heliga Koranen.

Publicerad i Populär Historia 2/1997